|
|
|
| Historia Bangolfbanorna i Societetsparken. Vid Varbergs fästnings sida ligger Societetsparken som en lummig oas med sina alléer. I parken finns gräsmattor, blomsterrabatter och större busk- och trädpartier. I denna lummiga miljö ligger i parkens nordöstra sida två bangolfbanor. Lite historia om parken. Parken tillkom redan på 1850-talet och kallades då Badhusparken. Societetshuset uppfördes 1886 och är byggt i en slags alhambrastil i en morisk karaktär d.v.s. med många detaljer. Parkens lummighet tillkom på 1860-talet tack vare Varbergs Planteringssällskap där varje medlem fick till uppgift att plantera minst två träd av ädlare slag. Societetsrestaurangen och skötseln av parken förvaltades av badhusstyrelsen. För att få tillträde till parken var man tvungen att passera någon av vaktkioskerna och lösa en entré på 10öre. I dag har alla tillträde att njuta av lummigheten eller lyssna på något musikevenemang som framförs varje kväll under sommarmånaderna från den öppna scenen som ligger framför Societetsrestaurangen. Bangolfbanorna i Societetsparken. Allmänt om bangolfens historia. Garnet Carter från Chattanooga i Tennessee USA anses som upphovsmannen till miniatyrgolfbanor. Han lät 1927 bygga en "Miniature Golf Course" för gästerna på sitt hotell. Anläggningen blev så populär att han lät patentera den under namnet Tom Thumb Golf. Under trettiotalet byggdes det c:a 30.000 sådana anläggningar i USA och runt om i Europa. Protokoll från badhusstyrelsen sammanträde. Den 14 juli 1931 tog badhusstyrelsen det slutliga beslutet att uppföra en Tom Thoumb Golfbana i Societetsparken den anlades och byggdes som en 18-håls bana. Banan har fortfarande samma placering och utformning och är nu en av Sveriges äldsta banor som är belägen på samma plats sedan starten. Familjebanan ligger närmast Societetsrestaurangen. Tom Thumb banornas beläggning var av tegelstensmjöl och sargarna en rörkonstruktion som togs isär på hösten, renoverades och målades för att på våren läggas ut igen. Spelbredden på dessa banor var 110 cm. Under andra världskriget användes en sorts grön bomullsmassa på banorna p.g.a. att det var brist på tegelstensmjöl. Barn fick beträda anläggningen endast i vuxens sällskap. Runt anläggningen samlades ändå gärna barn för att tjäna en slant då som protokollskrivare. Under 1947 anlades ytterligare en golfbana "Svåra" banan även den en 18-håls bana. Denna banan är belägen vid hamnmagasinet där det tidigare fanns en tennisbana. Spelbredden på dessa banor var 80 cm med sargar av trä och med en beläggningen av tegelstensmjöl. Tanken med denna bana var att den skulle vara svårare för att locka till tävlingsspel. Tvättställ på banorna På båda banorna fanns tvättställ för spelarna. För att avskilja spelarna från flanörerna i parken fanns ett enträds staket runt båda banorna. Belysningen bestod av punktbelysning dragen i tråd över varje bana. Skötsel Badstyrelsen ansvarade till att börja med för skötseln av banorna och hade 5-6 st personer anställda för detta. Då verksamheten inte inbringade den lönsamhet som krävdes för drift och skötsel beslutades att banorna skulle utarrenderas. En av de första arrendatorerna hette Ingvar Olsson och hade bl.a. inskrivet i kontraktet att allt material såsom pennor, protokoll, papper, klubbor och bollar skulle Varbergs idrotts- och friluftsnämnd stå för. År 1967 utannonserades banorna och Berit Rådemar utsågs till arrendator. Friluftsnämnden beslutade att spelavgiften skall vara 1 kr för vuxen och 75 öre för barn under 14 år.
Golfklubbor Klubborna man använde hade träskaft och klubblad av mässing eller järn. Detta för olika att tillgodose olika smaker, då järnbladet var tyngre (dessa klubbor finns fortfarande att beskåda i golfkiosken). Beläggningen Underhållet bestod i att varje vår gräva upp banorna och luckra upp dem. Sedan tillsattes nytt tegelstensmjöl till sist jämnades de till med vält. Banorna fick ej torka utan måste vattnas varje kväll och små reparationer gjordes. Vid risk för regn täcktes banorna för att hindra dropp från träden som gjorde att det blev hål i beläggningen. Man fick ej beträda banorna eftersom det lätt blev avtryck efter klackar. "Stora" banan byggdes om 1973 och den gamla tegelstensbanan förändrades till betongbanor beklädda med filtmatta och med träsargar (till en kostnad av 24.000 kr). Arbetet utfördes av Stig Rådemar som både planerade och ritade bankonstruktionerna. Han har försökt att bibehålla det ursprungliga utseende som varje bana har haft. Därför är banan i dag till en stor del en kopia av den ursprungliga som anlades 1931. Banan har fortfarande en svårighetsgrad som är anpassad till familjespel. Det finns fortfarande hinder på banan som härstammar från starten. Nämnas kan paravanerna som ser ut som "hajar" och ursprungligen kommer från första världskriget där dom användes till minröjning. Det finns dessutom en Engelsk enhorns mina även den från första världskriget men till beskådning. "Svåra" banan byggdes om 1975 och även den försågs med betongfundament och förseddes med filtmatta och träsargar (till en kostnad av 32.000 kr). Även till denna bana ritade och planerade Stig Rådemar arbetet. Till sin hjälp att utföra arbetet hade han sin son Robert. Även här var tanken att bibehålla de den ursprungliga karaktären från 1947. Den "Svåra" är numera godkänd för tävlingsspel av Svenska bangolfförbundet. Försäljningskiosken är den densamma som från starten men har nu en moderniserad försäljningslokal. Hela byggnaden övertogs 1979 och förändrades så att blev utrymme för en toalett till spelarna. Tvättfaten togs bort från banorna och ett nytt placerades ut i anslutning till toaletten. Numera ingår i arrendet även skötsel och reparation av staket, banor, mark och kring-byggnader. Detta innebär även underhåll efter säsongens slut. Från och med 1990 ändrades benämningen minigolf till nuvarande bangolf. |
